First night
Så var första natten avklarad.
I morse när jag vaknade så mådde jag jätteilla så att jag var tvungen att spy. Och nej, är inte magsjuk - mamma trodde det var spänningar och sånt som släppte. Det var väldigt skönt dock, befriande på något sätt liksom.
Detta kommer bli en lång och svår resa, jag känner det inom mig på något vis. Det är inte så att jag inte gillar familjen eller inte kommer överens med dem eller dylikt. Men det kommer bli en kamp den första månaden för mig att INTE ge upp. Att inte boka första bästa flyg hem för att jag inte orkar kämpa liksom.
Jag tror det är så att mitt sätt att hantera allt det här nya är att gråta. Har gråtit kopiösa mängder alltså och jag vet inte varför. Eller jo, men det beror på så mycket olika saker - jag vill ge upp för att jag inte tror att jag kommer klara detta, men jag tänker inte ge upp heller för det skulle vara som att förlora, jag funderar på om jag verkligen kommer klara detta. Jag saknar "hemma", min familj, min katt...
Och det är så sjukt jobbigt för jag vet att nästan ALLA som är au pairer känner såhär den första tiden men likförbannat är det ju jobbigt.
Nähä, duschen väntar på mig!
Kommentarer
Ida
Gumman!! Du KOMMER att klara detta, jag tror på dej!!
Nathalie
Du kommer klara det här hur bra som helst, du har alls stöd här hemma, sitter själv här hemma o fäller en lite tår för jag saknar dig så jag dör, men de här kommer vi kämpa för, för de är världens upplevelse . Puss från din lillasyster
Trackback
